Strax dags att natta kudden! Jag vill bara säga TACK till alla ni söta gulliga som läser min blogg och skriver så fina, peppande kommentarer! Det värmer att höra!!!! Puss på er!

Sista dagen på dagis idag, nu ska barnen va hemma med mig i 3 veckor!

Fröknarna fick sina små julklappar och blev jätteglada.

Liam hade gjort lite julalster till sin mamma som vi fick me oss hem *sötnos* :-).

När vi kom hem fortsatte  vi julpyssla med att sätta kryddnejlikor i apelsiner. Barnen tyckte det va jättekul! Liam kunde själv (alla nejlikor hamnade på samma ställe, hihi) o jag och Engla hjälptes åt. Sen hade vi en väldigt lugn etermiddag, tittade på pippi (!), la pussel och busade. Erik va tvungen att jobba över så jag gav barnen middag, badade dom och läste saga och nattade. Gick kanoners, dom va så duktiga och söta!

Nu ska vi va hemma i två dar. Hoppas på bra väder så vi kan va ute och leka.

Just ja, jag och Mona har bestämt oss för att ta en paus i det här med maten och sätta igång igen 1/1. Det e sååå svårt att hålla sig från allt snask så här i juletider, och nån gång måste man väl få leva lite? Men sen jäklar sätter jag fart igen, då närmar sig ju beach 2009 :-D.

Men jag kommer ändå fortsätta skriva upp det jag äter för min egen skull. Gör jag inte det så VET jag att jag kommer spåra ur och äta för mkt!

Frulle: latte, 2st knäckemackor

Lunch: grönsakspirog, vatten

Middag: chevreost sallad (min favvo), vatten

Övrigt: 2st chokladbitar, en viktväktar glass (160 kcal)

Jag e ju hemma idag me, känner mig fortfarande sjuk! Helt täppt, inget smaksinne, ont i halsen osv. Men idag orkar jag iaf va uppe. Sitter framför datorn och redigerar jättegamla blogginlägg  i WORD som jag skrev i min blogg på familjeliv.se. Tanken är att jag ska renskriva allt, skriva ut och spara. Kul att läsa i framtiden, man glömmer så lätt!

Men iaf, jag är ju sååå sentimental. Jag minns tillbaks, ler, skrattar, drömmer och gråter. Jo, när jag läser om den här dagen så gråter jag faktiskt, så hemska minnen :-(Liam är snart 21 månader och Engla snart 3 månader):

Måndag 30 juli, 2007

Idag va Eriks första dag på jobbet efter semestern och jag va ensam hemma med barnen. Och jag kan bara summera dagen i ett ord: HEMSK!!!!!!!!!!!!!! Liam åkte bobycar till lekplatsen och vi va där och lekte. Efter en stund vaknade Engla och va hungrig. Typiskt nog hade jag glömt bärselet så jag fick amma henne ståendes jagande efter Liam. Efter ett tag märkte jag att Liam bajsat så då va det dags att gå hem. Hade ju självklart även glömt blöjor. Liam krånglade och hade sig hela vägen hem, tog en väldans tid. Väl hemma så körde jag upp vagnen på trallen på framsidan och då smet Liam iväg igen. Jag blev stressad, låste vagnen (trodde jag) och kutade efter Liam, fångade honom och bar han ålandes under armen tillbaks. När jag e 5 meter från vårt hus ser jag hur vagnen med sovandes Engla i börjar rulla bakåt. Jag får panik, släpper Liam rakt i asfalten (reaktion) så han hamnar på huvudet, springer mot vagnen samtidigt som jag ser hur den studsar och välter ner för trappstegen. Ut fullkomligt flyyyyyger Engla och landar på asfalten! PANIK! Jag tror först hon e död, men sen skriker hon för fullt.  Hon har fått en stor bula och skrapsår i huvudet. Jag är panikslagen. Liam ligger i en liten hög på marken och gråter med bulor i huvudet och ett stort sår över hela ryggen, Engla gråter och jag e hysterik. Rätt ut i luften skriker jag av all min kraft : "Hjälp mig, snälla någon! Hjääääälp! Hallå, hjälp mig"  

Tillslut kommer en snäll granne och tar Engla medan jag tröstar Liam. Jag e så skakis. Ringer både min och Eriks mamma och de är här på två sekunder. Jag bara gråter och gråter. Liam sitter med en piggelin och är glad igen. Min mamma och svärmor studerar Engla för att se hur hon verkar. Dom tycker inte att hon verkar tagit någon mer skada än bulorna. De säger att jag måste va väldigt uppmärksam närmsta dygnet på hur Engla är, så att hon inte blir medvetslös eller så.

Alltså fy fan säger jag! Bilden av hur Engla flyger ur vagen kommer för evigt ha etsats sig fast i mitt huvud. Den e hemsk! Tänk att se sitt eget spädbarn flyga ur vagnen. Och jag har såna skuldkänslor mot Liam för att jag bara släppte honom rakt i marken, stackarn :-(. Men det blev en reaktion för att rädda Engla när hon flög. Och jag har så dåligt samvete över att jag inte låste vagnens broms ordentligt. Fy fan, har typ aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv. Usch, jag klarar nog inte av att ha två barn.

Tisdag 31 jul, 2007

E fortfarande lite skakis sen gårdagen!!!!
På kvällen igår ringde jag sjukvårdsupplysningen för att höra deras syn på det som hänt. Tanten i telefon sa att jag genast måste åka till akuten med Engla. När det handlar om så små barn vill dom alltid att man åker in och kollar det. Sagt och gjort, vi packade in oss i bilen och begav oss till Astrid Lindgrens. Va framme vid 20 och kl.21 fick vi träffa doktorn, så det gick ju rätt snabbt. Hon kollade Engla, klämde och kände på det lilla huvudet, tog blodtryck, lyssnade på hjärtat och så. Bedömningen va att Engla mådde toppen och inte hade skadat sig alls mer än en bula och skrubbsår. Sååååå skönt att få det bekräftat!  Efter det kändes det lite bättre i mitt hjärta. Förutom med det jag gjorde mot Liam, hur KUNDE jag bara släppa honom rakt ner i asfalten? Så fort han ser mig så gör han ett ljud som visar att han har ont och så pekar han på ställena där han slog sig. Usch, känns inte bra att han associerar mig med smärta... Men så har han även blivit mer mammig. Han vill knappt va en meter ifrån mig och vill bli buren hela tiden. Och så klappar han och pussar på mig. E som att han vill trösta mig för att jag va så ledsen igår.

Om en stund kommer min jättegulliga kompis hit från Norrköping. Hon ska göra mig sällskap och stanna över natten. Tack snälla Camilla för att du tar dig tid med oss.
Tack även alla gulliga människor som skrivit fina tröstande ord i bloggen och gästboken.

Fy tusan alltså, ibland är verkligen inte livet lätt :-(.

Sen jag fick barn har jag börjat med en del irriterande saker! T.ex är jag i en mataffär utan barn så står jag och gungar kundvagnen fram och tillbaks som om det vore en barnvagn, är jag ensam hemma så plockar jag tyyyyst ur diskmaskinen och smyyyyyyger fram över golvet för att inte väcka barnen (som inte är hemma...), ska jag äta på resturang utan barnen letar jag efter barnstolar och plats att ställa barnvagnen... Listan kan göras lång. Jag är miljöskadad, haha. Vart jag än kommer, även om barnen inte är med så lever jag som om dom vore med.

Men nu den mest irriterade grejen: Jag vinkar JÄMT till allt och alla! Skitfånigt! 

Jag har ju under 3 års tid suttit och vinkat med mina barn. Vi har tittat på katter och vinkat till dom, vinkat till kompisar och jag har vinkat i fönstret när jag lämnat dom på dagis. Men det slutar inte där. När jag har betalat i kassan på ICA så säger jag hej då och vinkar till kassörskan, samma sak till receptionen på friskis när jag tränat, när jag säger hej då till mina kompisar vinkar jag. I skolan vinkar jag när jag kommer in i klassrummet.. ghaaaa. Kan nån hjälpa mig att sluta vinka så jävligt. Jag fattar inte! Det är som att min hjärna programerat in att säger man hej eller hej då så ska handen vifta lite oxå. Irri!

Sen barnen kom har ju jag blivit så jäklarns förvirrad oxå! Jag minns en gång när jag och barnen varit i centrum och shoppat. Jag spänner fast båda barnen i sina bilstolar och sätter mig själv i baksätet. Efter en liten stund undrar jag " varför kööör han inte?" Sen kommer jag på att det är ju jag som KÖR!  Så det va bara att flytta till framsätet och gasa iväg. haha.